När jag var yngre var det hoppning som jag ville satsa på. Jag och Rakeem hoppade som galningar och flög över något enstaka hinder på 1.20-1.30 cm, att han inte ens är 1.60 m i mankhöjd spelade ingen roll annat än att mina väldigt ambitiösa målsättningar om att bli bäst på hoppning inte kändes alltför realistiska.
Så småningom kom vi in mer på dressyr istället och faktum är att jag för ett par år sedan valde mellan att köpa en dressyrhäst eller en arab. Min tränare ville absolut att jag skulle satsa på dressyren men jag kände återigen att min ambitionsnivå satte stopp för mig - jag var trots allt 17 år och hade inte tävlat någon dressyr tidigare, att börja satsa så sent kändes helt enkelt inte optimalt. Jag valde därför att köpa en arab för att rida distansritt eftersom det var så himla kul - i dag sitter jag här och har ridit två stycken godkända 160 km och satsar för att hålla mig på elitnivå. Att ha höga ambitioner och mycket drivkraft kan ta en långt.
Guld i lag-SM 2016, både Rakeem och Chaman ingick i laget
Vid något tillfälle i min ryttarkarriär blev jag rädd och osäker vad gäller att hoppa hinder, framförallt om de är högre än 70 cm. Detta har jag dock lyckats jobba bort i och med lektionerna jag rider på onsdagar och jag har hittat tillbaka till mitt intresse för att hoppa. Under gårdagens lektion kände jag skräckblandad förtjusning när jag och Bolognese hoppade över aningen högre hinder än innan. Efter att vi hade klarat det skakade jag ordentligt i kroppen, troligen av en rejäl adrenalinkick mixat med nervositet som jag höll inom mig. Hoppning är grymt roligt och jag kommer garanterat fortsätta att träning (och kanske tävling på låg nivå) i disciplinen.
Ibland kan man tycka att man valde fel disciplin att satsa på, speciellt när det är -20 grader utomhus och man ändå behöver ge sig ut och träna ett par timmar ute i naturen. En annan faktor är så klart att distansritt är en mycket dyr sport att hålla på med och att man i stort sett aldrig tävlar om några prispengar eller dyra priser. Jag beundrar oss alla som satsar på distansritt, vi har en enorm uthållighet och är på många sätt hårdare mentalt än andra ryttare (föreställ er den mentala viljestyrkan man behöver för att ge sig ut på långritt oavsett om det blåser på snedden och regnet vräker ner).
Hur som helst är det något med distansritt som ändå får mig att fastna vid just den disciplinen och känna att jag har hamnat rätt. Jag upplever även att mina hästar uppskattar tävlingsformen och det är så klart viktigt för mig. Jag krigar på med mina långa arbetsdagar som distansryttare och ser fram emot att våren närmar sig med sin energiboost!
Nedan följer några bilder från gårdagens träning, samtliga fotade av Alwyn Jones. Visst ser det härligt ut?
/ Josefin
Andra inlägg
- Ljusare tider betyder mer tid
- Dagens outfit - enhörningar!
- Långritt, travhästar och vårkänslor
- 50 km kval i Jämtlands vackra (men krävande) natur
- Nu är hästarna fit for fight inför tävlingssäsongen
- Intensiv helg med tävling och elitträff
- Genomgång av hästarnas tänder - ack så viktigt!
- Sjukstuga halva dagen
- Minustid
- Inte som andra onsdagar
