Efter medgång kommer motgång

Förra helgen var jag i Kristinehamn med tre hästar och många människor. Tävlingen skulle fungera som säsongsavslut för både hästar och ryttare, vilket den gjorde även om jag är besviken på resultatet. Besvikelsen börjar lägga sig och jag kan se mer objektivt på händelserna så här i efterhand. Nu gäller det att ta till sig det utvecklingsbara och göra det bästa för att komma tillbaka ännu starkare nästa år!

Följande team hade vi med oss: 

  • Alice Ljungqvist - Shah Zohar | CR 50 km med Unghästfinalen för 5-åringar
  • Jag - Rakeem | Tävling 80 km
  • Nicole Sundin - Chaman | Tävling 80 km
  • Groomar som fördelades mellan ekipagen: Otto (min sambo), Jon (min medryttare), Paul (Nicoles pappa), Jonas (Nicoles sambo), Pia (min mammas vän), Eva och Henrik (min mamma och min pappa.

Tävlingsresultatet

Shah Zohar blev utesluten efter 30 km (första slingan). Han har haft en sträckning under sommaren som troligen var orsaken till att han visade hälta på ett bakben efter första slingan. Dock var han redan dagarna efter tävlingen klockren i gången igen, inte en tillstymmelse till hälta. Antingen drog han på sig en känning av sträckningen under tävlingen eller också hände något annat som tillfälligt gjorde honom halt. Surt men det är sådant som kan hända, i den här sporten är marginalerna små!

/shah-zohar-2.jpg

Chaman, å andra sidan, råkade ut för en spark under den första slingan. Sådan tur var träffade sparken på ett relativt "bra" ställe och Chaman blev inte halt av skadan. Veterinären som besiktade honom ville se honom igen innan uttid för den andra slingan, trots att han inte var halt då heller beslutade veterinären att det var för riskfyllt att låta honom fortsätta tävlingen eftersom skadan kunde förrvärras då. En onödig orsak att bli utesluten på men det är tyvärr sådant som kan hända. Hästar är djur och även om vi människor sitter uppe på dem är det inte vi som styr allt de gör= liknande olyckor kan inträffa.

Så var det Rakeem kvar. Vi låg tvåa bakom Maria Hagman-Eriksson och Miz Ella (som sedan vann tävlingen). Rakeem kändes mycket fin ute på banan, han hade mycket energi kvar. Det som däremot inte var optimalt med hans insats var att han började dricka först efter 40 km. Vanligtvis brukar han börja dricka efter ca 30 km. När vi kom in efter andra slingan tog det något längre tid än vanligt att pulsa in honom och vid veterinärbesiktningen hade han "lagt av", som han har en tendens att göra... Rakeem älskar att springa på banan, han skulle springa tills han stupade om man tillät honom att göra det. Att springa för veterinären är dock ingenting han föredrar att göra, vilket ibland resulterar i att han inte ser alert och pigg ut i besiktnngen. Efter en röstning beslutade veterinärerna att Rakeem inte fick fortsätta tävlingen då han ansågs vara halt. Vid ett sådant beslut finns det ingenting att argumentera emot, det är bara att finna sig i situationen.

När jag kollade Rakeem efter en stunds vila flög han fram som den kungen han är. Hans uteslutning kändes utan tvekan värst, eftersom jag vetat att vi haft problem vid uppspringet förut men inte riktigt tagit tag i saken. Jag är övertygad om att den största anledningen till att vi blev uteslutna var att Rakeem såg ut att sova vid upptravet. Sedan kan han absolut ha varit stel någonstans, men halt var han inte när vi åkte från tävlingen. Onödig uteslutning!

/chaman-och-rakeem.jpg

Kaos under resan hem

Inte nog med att det var en tung tävling; hästlastbilen som fraktat två hästar till tävlingen gick sönder och lämnade oss strandade i Kristinehamn med tre hästar och endast en hästtransport. Efter mycket logistiksnack kom vi fram till att min pappa skulle köra TVÅ(!) vändor fram och tillbaka mellan Kristinehamn och vår gård i Rånäs= över 130 mil på en kväll. Det var bara att finna sig i kaoset och låta den första transporten med en häst åka hemåt. Kvar på tävlingsplatsen blev till slut endast jag och Otto. Vi fick skjuts ner till vandrarhemmet för att packa i ordning där, sedan gick vi till stallet (~6 km, drygt 45 min), där vi motionerade hästarna och sedan gick iväg för att äta.

Vid kl 21:30 kom min pappa tillbaka med hästtransporten och vi lastade de två sista hästarna. Under resan hem hann vi uppleva en hel del saker, bland annat ett gäng "volvoraggare" som spelade så hög musik vid en mack att billarmen runtomkring gick. Till slut kom vi hem, någon gång runt 2:30 på natten. Vilken helg!

Efter tävlingen

Hela veckan efter tävlingen har jag kollat hästarnas rörelser varje dag. Ingen av hästarna visar någon hälta men Chaman är svullen i benet som blev sparkat. Förhoppningsvis kommer svullnaden gå ner inom de närmsta dagarna, om inte behöver veterinär tillkallas för att undvika att lymfangit utvecklas.

Jag kan ärligt säga att motgången tog hårt på mig. Jag antar att det är nackdelen när man haft mycket flyt och det har gått bra för en; att det känns så mycket värre när det där bakslaget väl kommer. En inbiten, ambitiös tävlngsmänniska som jag kan lätt reta upp sig på allt som inte gick som det skulle och fastna i att grubbla kring det. Jag har kommit en bit på vägen mot att gå vidare från händelsen och tar med mig det positiva som finns att hämta. Utan motgångar kan man aldrig utvecklas och bli bättre!

Positiva saker att ta med sig:

  • Hästarna var avslappnade i förbesiktningen:
    - Shah Zohar 42 slag/min
    - Chaman 40 slag/min
    - Rakeem 36 slag/min
  • Det var Shah Zohars första tävling med övernattning och han skötte sig jättebra
  • Chaman gjorde sin bästa tävling hittills om man ser till det psykiska
  • Rakeem skötte sig exemplariskt ute på banan
  • Både Rakeem och Chaman pulsade in på ~2 min efter första slingan
  • Teamet fungerade bra tillsammans
  • Med träning kan resultatet bli bättre

Listan kan säkert fyllas på med mer som jag inte kommer på just nu.

Nu är det slut på tävlingssäsongen och vi går in på "halvfart" ett tag. Mer fokus på dressyr och annat varierande för att göra det roligare för hästar och ryttare under den kalla, mörka säsongen.

/ Josefin 

10 Oct 2015