Göingeritten 2016

Förra helgen reste jag till Skåne för att delta i Göingeritten CEI2* 120 km med Rakeem. Förra året vann vi den 2-stjärniga klassen, det här året var motståndet mycket tufft och jag förväntade mig inte någon favorit i repris. Det jag hade som mål för tävlingen var att genomföra ritten i ett högre tempo, för att känna av och trimma Rakeem inför 160 km i högre tempo. Som jag nämnt tidigare hade Rakeem mycket vinterpäls kvar och dessvärre slog vädret om enormt snabbt inför tävlingshelgen. Vi hade haft runt 5 grader hemma en lång period, nu stod termometern helt plöstligt på över 20 grader. 

Rakeem var pigg och kändes mycket fin i ca 95 km. När det återstod ett par kilometer av den tredje slingan började jag känna att Rakeem inte riktigt var som han brukar vara. Han kändes "svajig" i bakbenen när vi red nerför och ville gärna sakta in innan uppförsbackar. En kilometer innan vet.gate mötte vi vår granne i tävlingsområdet och fick sällskap med ekipaget. Rakeem vaknade till liv och kändes genast piggare - svårt att avgöra exakt vad hans seghet berodde på.

Rakeem pulsade in snabbt efter slingan men hade anmärkningar på tarmljud och vätskenivå. Efter 45 min vila var det reinspection och vi alla i teamet kände att han inte var sig själv. I besiktningen fick vi bekräftat att han inte återhämtat sig som han skulle. Pulsen var förhöjd trots vilan, tarmljuden var helt obefintliga och han var ordentligt uttorkad. Vi blev uteslutna och gick till treating vet. för att diskutera åtgärd. Vi bestämde oss för att ge honom dropp. Först en omgång och sedan en till, då vi fortfarande kände att han inte riktigt var sig själv efter första omgången. 

Det blev återbesök hos treating vet. för att hålla koll på status av Rakeem, som tack och lov åt och drack som vanligt. Det som tog tid för honom var att kissa och därav ville vi stanna extra länge på tävlingsplatsen. När vi fick klartecken åkte vi hem till stallet som vi stod i (där även jag och mina föräldrar bodde). Vi promenerade med Rakeem varannan timme för att låta honom äta, han var otroligt hungrig och visade inga symtom på att ha problem med magen (hästar med kolik/liknande har oftast ingen aptit och är allmänt håglösa). Vi bestämde oss att för säkerhets skull hålla koll på Rakeem tills han bajsat, vilket han inte gjort på ett bra tag (kan vara tecken på förstoppning/kolik). Vi turades om att gå med Rakeem varje/varannan timme fram till kl 6:30 på morgonen efter tävlingen. Vid det laget hade han äntligen bajsat och vi slutade oroa oss över hans tillstånd. 

Till saken hör att Rakeem har haft mycket problem med kolik tidigare. Innan han flyttade hem till oss (som 4-åring) var han inte avmaskad ordentligt och han var full av blodmask när vi fick hem honom. Vi är säkra på att det är något som hans tarmar har tagit skada av och förmodligen gör detta att han har en sämre förmåga att ta upp vätska och näring, han är helt klart benägen att få problem med det metaboliska systemet. 

Rakeem drack bättre än någonsin den här tävlingen. Trots det var han ordentligt uttorkad när vi blev uteslutna. Vår teori är att han fick i sig för lite salt och elektrolyter och därmed inte kunde binda vätskan han drack. Troligen åt han dåligt inför tävlingen också, eftersom han var så pass hungrig och tom i magen efteråt (han åt bra under tävlingsdagen). Som ni säkert vet spelar också grovfoder en stor del i att ta upp vätska. 

Det som händer framöver är troligen besök till Ultuna hästklinik för utredning av tarmsystemet, kanske finns det något medicinskt att göra eller något bra tillskott att ge. 

Man lär sig mest vid misslyckanden, hur tungt det än må vara. Vi bär med oss det vi lärt oss genom detta och jag minns vilken fantastisk känsla jag hade under 95 km. I videoklippet nedan ser ni Rakeem öka takten efter att ha fått syn på tätklungan som låg framför oss. 


(Jag har förresten lärt mig något annat nytt; det går att bädda in videoklipp från Facebook!)

/ Josefin

12 May 2016