Förra året var Euforian halt till och från. Vi började undersöka saken och fick ett besked från ATG-kliniken i Täby under maj månad, vilket senare visade sig vara helt fel. Euforian fick diagnosen "kotledsinflammation" och blev behandlad för det, något som han inte alls hade glädje av eftersom problematiken inte satt där.
Efter ytterligare bakslag med hans skada åkte vi in till Ultuna hästklinik under sensommaren/hösten. Där var det först mycket svårt att få fram vad problematiken berodde på, eftersom han tillsynes inte hade speciellt ont - bortsett från vid böjprov. Efter ultraljud konstaterades att Euforian har mineraliseringar (förkalkningar) i gaffelbanden på båda frambenen - något som HELT hade missats på ATG-kliniken i Täby, som alltså hade behandlat honom för en helt annan skada.
Euforian var konvalescent i ungefär ett halvår-ett år sammanlagt sedan han började visa sin hälta, varav ca ett halvår ihophängande efter diagnosen på Ultuna. I våras satte jag igång honom igen med en något modfälld inställning. Enligt veterinären som diagnostiserade honom på Ultuna var prognosen inte alls rolig för en distanshäst, den skulle innebära att han fick lägga distanskarriären helt bakom sig. Trots detta skulle det fortfarande vara möjligt för Euforian att fungera bra som "allroundhäst" inom andra, mindre krävande discipliner.
Jag har försökt läsa mig till mer exakt vad hans diagnos innebär, men det finns i stort sett ingenting att hitta på det ämnet. Som det verkar är det inte mycket forskning gjord kring saken och därmed är det ytterst oklart vad diagnosen egentligen innebär. Jag förstår att det betyder att gaffelbanden blir mindre elastiska, men hur det påverkar en häst som springer långt har jag inte fått grepp om.
Jag har satt igång Euforian långsamt och försiktigt. Till en början var det bara 30 min-pass i skritt och trav som gällde. Efter ett par veckor vågade jag mig på att galoppera mycket korta sträckor åt gången, sedan ökade jag successivt galopperandet med inblandade skrittpauser. Ja, som ni kanske förstår har det varit en lång väg fram till där vi är i dagsläget.
När jag började rida ut med Euforian var det först ca 5 km som gällde. Jag utökade distansen allteftersom och höll mig till ett lugnt tempo. Varje dag innan ridning har jag kollat om han markerar på något ben, och under samtliga ridpass har jag känt efter hur han rör sig (alternativt kollat när någon annan ridit honom). Jag kan säga att det är totalt omöjligt att inte vara nojig när man har en häst som har haft problem. Efter varje träningspass smörjer jag in hans framben med Edlax - ett örtpreparat tillverkat av MD Kleen som är till för skadade senor och gaffelband.
De senaste månaderna har Euforian gått pass på 10-15 km ca två-tre gånger i veckan. Jag har haft järnkoll på honom hela tiden för att vara säker på att han inte får ont. Första "längre" uteritten vi gjorde var på 18 km. Han klarade den utan problem och jag ökade sedan distanspassen x antal gånger för att se hur han svarade på träningen.
I söndags reds Euforian det längsta passet han gjort sedan han blev konvalescent. Han fick följa med på ett ~30 km-pass längs med gamla banvallen in till Rimbo. Passet bjöd på mestadels trav med några kilometer galopp totalt, samt en hel del skrittsträckor där det var asfalt eller stora stenar. Euforian var mycket pigg och fin under hela passet och när han kom hem och gick ut i hagen igen såg han bra ut.
Dagen efter träningspasset kontrollerade jag honom för eventuell hälta men han var klockren i gången. Något gallig på frambenen men det är ingenting jag oroar mig över med tanke på att han (för honom) ansträngt sig hårt. När MD Kleen behandlade honom senare under den dagen tyckte de att han var rak och fin i kroppen (han har tidigare varit väldigt skev både fram och bak).
I dag red jag för första gången efter det längre passet. Det blev 12 km i mestadels trav med galoppinslag. Euforian kändes hur fin som helst!
Så här sitter jag nu efter att ha vågat låta Euforian gå 30 km. Jag är så himla glad och lättad att Euforian verkar fräsch efter hans längsta pass sedan skadan! Självklart kan man inte låta bli att hoppas att han ska kunna gå någon CR i framtiden och fungera som "turhäst" för nybörjare/ryttare som ska lära sig mer om distansritt. Euforian är en otroligt fin häst med en personlighet som sticker ut i mängden. Nu återstår att fortsätta jobba på med hans "rehab" under höst och vinter; vi tar en dag i taget och ser var vi hamnar till slut. Jag är glad så länge Euforian verkar må bra och är pigg och glad, det är det viktigaste för mig!
Jag hoppas, hoppas, hoppas att min fina lilla fux ska få hålla sig hel och fräsch nu!
/ Josefin
Andra inlägg
- Ljusare tider betyder mer tid
- Dagens outfit - enhörningar!
- Långritt, travhästar och vårkänslor
- 50 km kval i Jämtlands vackra (men krävande) natur
- Nu är hästarna fit for fight inför tävlingssäsongen
- Intensiv helg med tävling och elitträff
- Genomgång av hästarnas tänder - ack så viktigt!
- Sjukstuga halva dagen
- Minustid
- Inte som andra onsdagar
