10 dagar till fjälls utan varken hästar eller lugn och ro är avklarat. Som jag nämnt i tidigare inlägg hade jag en enorm ångest inför fjällresan och ville verkligen inte åka. Jag hade kollat upp tågbiljett hem tidigare (efter 5-6 dagar) och i stort sett bestämt mig för att inte stanna kvar alla dagar - men faktum är att det hela slutade med att jag var kvar alla 10 dagar.
De första dagarna ägnades åt att träna på att åka skidor - eftersom att de flesta i klassen inte kunde det innan vi åkte upp till fjällen. Jag har personligen aldrig lyckats stå på ett par turskidor (ja det heter tydligen så och inte "långfärdsskidor" som jag skrivit innan) innan den här resan, och var mycket tveksam till hur det skulle sluta. Nu har jag lärt mig att behärska skidorna och det var faktiskt riktigt roligt att åka de sista dagarna!
Söndagen 6/4 var första dagen av "Expedition Jämtlandstriangeln" och jag, min ena lärare och ett par till elever fick åka en egen slinga bort till Blåhammars fjällstation. Jag tror att det var 15 km skidande vi genomförde den dagen, och snitthastigheten låg på 2,5-3 km/h. Terrängen var väldigt kuperad och den sista biten gick rakt uppåt i 1-2 km. Det var en stor påfrestning och den absolut jobbigaste dagen vi hade. Väl framme på fjällstationen var man minst sagt trött!
Måndag 7/4 begav vi oss från Blåhammars fjällstation mot Sylarnas. Vädret var blåsigt, disigt och det snöade på tvären= inte alls lockande att ge sig ut. 19 km hade vi till Sylarnas fjällstation och den här dagen hamnade jag i en grupp som tog sig fram långsammare än dagen innan. Det var en utmaning för mig psykiskt att hålla igen och anpassa mig utifrån övriga gruppmedlemmars förutsättning, men helt klart lärorikt.
Jag drog fjällpulkan halva dagsetappen. Det var skönt att bli av med ca 15 kg ryggsäck på ryggen, samtidigt som det var tungt att dra pulkan i uppförsbackarna.
Kan inte vrida bilden pga mobiluppdatering
Tisdag 8/4 var den sista dagen på triangeln. Målet var att ta sig från Sylarnas fjällstation till Storulvån, en sträcka på 16 km. Den här dagen blåste det enormt mycket uppe på fjället. Det hade dessutom frusit på så snön var hård av is och skare. I byarna var det upp mot 18 m/s och vi hade medvind hela vägen. Första biten av sträckan var 3 km nerför, och med medvind som tryckte på och skare/is att åka på var det ingen lek att ta sig fram. Skidorna gled på av sig själva och det enda jag gjorde var att bromsa hela tiden - något som efter ett tag gör för jävligt ont i fötterna och knäna.
Nästan alla tog av sig skidorna och gick ner för de första kilometerna, men envis som jag är tvingade jag mig själv att fullfölja på skidor hela vägen ner. Om det är någon gång under resans gång som jag varit nära på att gråta så var det då. Mina hålfötter - som är helt platta - gjorde så fruktansvärt ont att jag var tvungen att stanna och skrika då och då. Men skam den som ger sig (jag är så envis att jag blir trött på mig själv ibland)! Att fullfölja är att vinna!
Grupperna höll ihop rätt länge, men eftersom många valde att gå hela sträckan fick vi som åkte skidor gruppera oss och åka i förväg. Det var en fantastisk känsla när vi nådde Storulvån med krafter kvar!
Jag hade det bra i fjällen och det var säkert nyttigt för mig att åka iväg och göra annat än det vanliga. Jag lärde mig att åka skidor, att kunna slappna av och lämna över ansvar på andra människor (tänker på hästarna hemma), och att det är roligt att genomföra liknande utmaningar - men nästa gång blir det förmodligen till häst!
/ Josefin
Andra inlägg
- Ljusare tider betyder mer tid
- Dagens outfit - enhörningar!
- Långritt, travhästar och vårkänslor
- 50 km kval i Jämtlands vackra (men krävande) natur
- Nu är hästarna fit for fight inför tävlingssäsongen
- Intensiv helg med tävling och elitträff
- Genomgång av hästarnas tänder - ack så viktigt!
- Sjukstuga halva dagen
- Minustid
- Inte som andra onsdagar
