Ibland blir det inte som man hoppats på. Chaman var i kanonform inför Nordiska-Baltiska mästerskapen (NBM) över 120 km och jag hade tänkt genomföra ritten på 16-17 km/h, ungefär samma tempo som Rakeem gick på Göingeritten. Tyvärr höll det endast 100 km för oss, sedan tog det stopp i "återbesiktningen" inför sista slingan.
Vi anlände till tävlingsplatsen på fredagen innan den obligatoriska veterinärbesiktningen för att få godkänt att starta på lördagen. Chaman var rätt uppe i varv när vi lastade ur honom men lugnade ner sig efter en stunds promenerande. Han gick igenom veterinärbesiktningen utan anmärkningar men hade 48 i puls. Kanske inte verkar märkvärdigt men det är drygt 10 slag högre än vad Rakeem brukar ha, och högre än Chamans vardagliga vilopuls (han ligger runt 36-40 slag/min vid vila). Han var tillsynes lugn som en filbunke under besiktningen, men trots detta hade han en något förhöjd puls. Det är just det som är klurigt med Chaman - även om han verkar hur lugn som helst kan han vara stressad inombords och den stressen är inte lätt att få bukt med.
Det var runt 40 startande ekipage i vår tävlingsklass och vi valde att starta någon minut efter att den största klungan ridit iväg. Chaman var mycket laddad inför start och höll sig rätt uppe i varv omvartannat ute på banan också. Vi hade sällskap av bland andra Eva Mårgård - Mykonos och Emma Svanäng - TS Coyote. Chaman fungerade bra tillsammans med de hästarna men blev stressad när något annat ekipage passerade oss. Detta ställde framförallt till det vid varje groomstopp, eftersom han inte kunde fokusera på att dricka när någon annan red förbi. Chaman trampade omkring och hade allt sitt fokus på alla passerande ekipage istället för att fokusera på mig och groomstoppet. Det var svårt att få Chaman att dricka ordentligt men då vi stannade tillsammans med ekipagen vi hade sällskap med fungerade det bra och han drack helt okej. Inga anmärkningar på vätskenivån förrän i grind 3, efter 100 km.
När vi kom in från slingorna var Chaman uppe i varv och pulsen låg på tok för högt för att klara en veterinärbesiktning. Han var inte alls trött, tvärtom, utan stressad och nervös. Detta hanterade vi genom att dels kyla honom, dels låta mig gå iväg med honom och markarbeta (horsemanshipövningar). Markarbetet får Chaman att fokusera på mig och komma ner på jorden igen, bara genom att förflytta honom runt mig ett par gånger fick pulsen att sjunka över 20 slag - detta talar enligt mig sitt tydliga språk angående att Chaman hade ett stresspåslag.
Chaman klarade den första veterinärbesiktningen efter 100 km. Han fick anmärkningar på vätskenivån och att han ätit dåligt. Han hade druckit längs med banan men inte alltför långt ifrån veterinärbesiktningen så troligen hade han inte hunnit tillgodogöra sig den vätskan än. När vi gick på reinspection efter 35 min var värdena bättre och vi pulsade in på 60 slag. Efter ridgewaytestet (upptravning och sedan pulskontroll igen) hade pulsen stigit till ~70, vilket är en markant skillnad. Detta resulterade i att vi blev uteslutna ur tävlingen även om det för övrigt såg okej ut i protokollet.
Man kan spekulera hur mycket som helst kring varför det blev som det blev. Jag är övertygad om att det i första hand berodde på Chamans stress och nervositet, som i sin tur fick följdkonsekvenser (så som att han drack sämre på banan). Dessutom hade Chaman inte kissat någonting sedan morgonen, vilket han brukar vara noga med att göra. Tävlingsområdet var på en grusplan och de flesta hästarna vill inte kissa på sådant underlag. 1 h efter veterinärbesiktningen gick jag upp med Chaman i hans box - det första han gjorde var att kissa litervis. Kisset såg bra ut så ingenting tydde på att han var uttorkad.
Vi gjorde två kontroller hos treating-veterinären Josefin för att säkerställa att ingenting var fel på Chaman. Bortsett från en puls som låg stadigt på 60-64 slag/min fanns det inget särskilt att anmärka på.
För att se till det positiva: Chaman kändes som en dröm ute på banan. Han var stark och uthållig; det kändes som att vi utan problem hade kunnat genomföra 160 km i samma tempo. Många personer som såg oss sa att de tyckte Chaman såg otroligt fin ut och jag fick mycket beröm för honom.
Skor och sulor från Razerhorse fungerade suveränt och vi har återigen bevisat att funktionsfodret från Primero TOTAL fungerar mycket bra som foder åt en högpresterande distanshäst.
Efter tävlingen har Chaman inte haft en tillstymmelse till svullnad eller gallor i benen. Han ser jättefin ut och är pigg och glad ute i hagen, verkar helt oberörd. Innan tävlingen kollades han igenom av equiterapeut och han fick då utlåtandet att han var i perfekt skick vilket han fortsatt verkar vara.
Jag har några idéer på hur jag ska jobba vidare med Chaman för att få bukt med honom. Det är ingen tvekan om att han är en bra häst och jag ska göra allt jag kan för att få det att fungera. Jag har fått några tips på homeopatmedel att använda och jag kommer att ta tag i detta tillsammans med duktiga MD Kleen.
Som start har vi bytt hage på Chaman eftersom han är mycket ranglåg och osäker tillsammans med Rakeem och Euforian. Chaman och Zohar går nu ensamma tillsammans och de är mycket bra vänner. Jag hoppas att det kommer hjälpa Chaman att bli mer trygg i sig själv!
Samtliga bilder i inlägget är fotograferade av Jessica Alm.
/ Josefin
Andra inlägg
- Ljusare tider betyder mer tid
- Dagens outfit - enhörningar!
- Långritt, travhästar och vårkänslor
- 50 km kval i Jämtlands vackra (men krävande) natur
- Nu är hästarna fit for fight inför tävlingssäsongen
- Intensiv helg med tävling och elitträff
- Genomgång av hästarnas tänder - ack så viktigt!
- Sjukstuga halva dagen
- Minustid
- Inte som andra onsdagar
