Förra torsdagen åkte jag, pappa Henrik och sambo Otto mot Nannestad, Norge, där jag och Chaman skulle delta i Officersrittet på lördagen. Det var en spännade och krävande resa på många sätt, framförallt med marddrömsstarten:
När man tävlar utomlands är det mycket man ska hålla koll på, reglerna kan skilja sig beroende på vilket land man tävlar i. När vi satt i bilen på väg mot Norge skulle jag dubbelkolla alla papper en sista gång. Till min förskräckelse inser jag då att Chamans internationella pass (FEI-pass) är ogiltigt sedan 1 år tillbaka(!). Hur jag kan ha missat detta har jag ingen aning om. Kanske har mitt undermedvetna tänkt att det fortfarande är 2015, kanske har jag helt enkelt missat ens kolla igenom siffrorna ordentligt. Ett ogiltigt FEI-pass innebär startförbud och där var vi - fullpackad bil, hästen i släpet, bokat hotell, fixat tullpapper osv. Vad ska man göra? Den första reaktionen från min pappas sida var att det bara var att vända och åka hemåt igen. Jag försökte febrilt komma på någon lösning och försökte behålla lugnet. Tog fram telefonnumret till FEI-pass-ansvarig person på Svenska Ridsportförbundet (Malin). Jag fick tag i henne direkt och frågade om det möjligen finns någon form av lösning på problemet. Hon svarade att "Ja, det är i så fall om ni åker förbi här på vägen. Du måste ju ha en ny stämpel i passet innan tävlingen på lördag". Jag tackade Malin upprepade gånger och var så glad att vi hittat en lösning på vårt minst sagt stora problem. Tur i oturen var det ingen omväg för oss att åka förbi Svenska Ridsportförbundets kontor på vägen mot Norge - tänk om vi varit på väg till Tyskland istället!
Efter att ha kört fel ett par gånger på vägen kom vi äntligen fram till tävlingsplatsen i Nannestad, Norge. Tyvärr upptäckte vi snabbt att vi var de enda deltagarna som planerat att komma fram med hästen på torsdagen. Chaman skulle alltså behöva stå ensam i det provisoriska stallet på tävlingsplatsen (han verkade dock finna sig hyfsat bra i det under torsdagskvällen). Vi packade in det viktigaste i stallet, ställde in Chaman i boxen och åkte till hotellet för att checka in innan klockan blev alltför mycket. Efter incheckning och avlastning av ett gäng väskor på hotellrummet åkte vi tillbaka till stallet. Vi hade köpt en engångsgrill och korv att grilla och därav blev det middag vid stallet så att Chaman kunde ha sällskap ett tag till.
På fredagsmorgonen höjdes stressnivån än en gång... Chaman var mycket uppjagad och stressad när vi kom fram till stallet. Han hade varken ätit eller druckit ordentligt under natten och den tidiga morgonen, vilket så klart inte är bra för en häst som rest 55 mil och ska springa 120 km en dag senare. Vi försökte hålla modet uppe och gjorde vad vi kunde för att underlätta situationen med Chaman, vilket var lättare sagt än gjort. Efter en stund beslutade vi att jag skulle sitta upp och rida en stund på honom för att göra av med en del av hans energi, det fungerade en aning men Chaman var fortfarande väldigt stressad. Jag satt kvar uppe på ryggen en stund efter att jag ridit klart. Chaman kunde stundvis slappna av tillräckligt för att äta några strån gräs. Han smakade på vattnet vi ställt fram bredvid gräset men mer än så var det inte. Till slut fick vi ge oss, ställde in Chaman i boxen och åkte iväg för att äta lunch och få i oss energi till att orka.
När vi kom tillbaka från lunchen hade ett annat svenskt ekipage kommit fram. Chaman hade sällskap i stallet och var mycket lugnare än tidigare. Det var fortsatt fullt ös med att få i Chaman mat och vatten innan kvällens förbesiktning. På något mirakulöst sätt lyckades vi ta tillbaka honom innan det var dags för förbesiktning. Chaman hade en puls på 46 slag/min och inga anmärkningar när vi besiktade honom, vi fick godkänt att starta och anspänningen orsakad av Chamans stressnivå la sig hos oss alla. Vi lämnade stallet i gott mod och kunde sova gott natten innan tävlingen.
På tävlingsdagens morgon var det återigen en laddad Chaman. Jag behöll lugnet uppe på hans rygg och fick sällskap av Carro Myhrman, som även hon planerade att rida en lugn ritt med sin häst. Vi höll oss bakom de andra i klassen och körde vårt eget race med fokus på att hålla hästarna lugna och fina. Chaman var laddad fram till andra slingan, där släppte det mesta av oron och han kunde koppla av tillräckligt mycket för att kunna dricka längs med banan.
Fysiskt sett hade Chaman klarat av att gå på i ett betydligt högre tempo på tävlingen, men mentalt sett behövde han ta det lugnt. Jag red slingorna i följande hastigheter:
- Slinga 1, 37 km: 12,78 km/h
- Slinga 2, 37 km: 12,78 km/h
- Slinga 3, 23 km: 13,10 km/h
- Slinga 4, 23 km: 13,91 km/h
- Totalt 120 km: 13,04 km/h
- Godkända på 7:e-plats i vår klass!
Banan var mycket vacker (rekommenderas varmt, jag kommer åka dit igen!) men för dagen tung, vilket var jobbigare än vad många tänkte på. Det var i stort sett bara djupsand och en hel del backar upp och ner.
Jag är jättenöjd över vår insats, framförallt över hur jämn hastighet vi höll och att vi lyckades vända våra dåliga odds för att få hästen på banan igen. Bäst av allt; Chaman var så himla fin de två sista slingorna. Känslan var att vi hade klarat 160 km i samma tempo, han bara flög fram!
Filmen nedan visar Chaman efter 110 km, fortfarande med spetsade öron och energi kvar.
En mardrömsstart kan få ett bra slut! Tusen tack till mitt team och alla andra som stöttat oss inför, under och efter tävlingen.
Chaman dagen efter tävlingen, så lugn och fin
/ Josefin
Andra inlägg
- Ljusare tider betyder mer tid
- Dagens outfit - enhörningar!
- Långritt, travhästar och vårkänslor
- 50 km kval i Jämtlands vackra (men krävande) natur
- Nu är hästarna fit for fight inför tävlingssäsongen
- Intensiv helg med tävling och elitträff
- Genomgång av hästarnas tänder - ack så viktigt!
- Sjukstuga halva dagen
- Minustid
- Inte som andra onsdagar
